kära läsare, vi har funderat på varför vi tycker så illa om när mänskor gör ett nummer av att inte acceptera skvaller. eller att man inte får tala bakom ryggen på andra, utan ska ta det "direkt med den som det berör". det låter ju på ytan som en bra uppmaning, men är det verkligen det?

precis som problemet med uppmaningen att "tänka positivt" så är uppmaningen att ta det "direkt med den som det berör" grundade på ett felaktigt antagande. man tror, att man genom att föreslå det som den andra mänskan inte kan göra, på nåt sätt kommer ifrån problemet. mänskor som talar vitt och brett om sina problem lider inte av "negativt tänkande" utan av det att de är till den graden i skiten att de inte kan hitta en positiv vinkel på sin situation - de behöver något så gammaldags som hjälp av någon annan för att klara sig. både för att komma ur situationen och för att så småningom kunna uppleva den mer positivt (vilket går hand i hand).

mänskor - och det är här som skvallervägrarnas mänskokännedom oftast falerar - tar ju i allmänhet helst först upp sina problem "direkt med den det berör", men det är i alla dessa otaliga maktsituationer där den enskilda mänskan inte vågar göra det (för att den som den känner sig påtrampad av antingen är formellt mäktigare eller socialt bättre placerad och avnjuter indirekt makt) som de behöver skvallra om nånting eller baktala nån för att bygga upp ett stöd för motstånd (eller få nån i en bättre sits att göra nåt åt problemet).

"men det handlar ju ofta om mobbning" - då är det mobbningen som är problemet, i alla de andra fall där baktalandet och skvallret används för att skapa inofficiella kanaler mellan flera mänskor med liten makt per person men mer makt i grupp, eller mellan mänskor med liten makt och personer med mer makt som rent formellt inte skulle behöva bry sig (men som bryr sig för att få höra lite smaskigt skvaller) så tycker vi att det är det bästa som finns.

och det här är logiken bakom varför internet har en positiv funktion också, vid sidan av att förvandla mänskor till sociala impuls-knarkande pannkakshjärnor (en hjärna som är så utspridd över sociala nät att den har förlorat sitt eget djup).