min vän, idioten (var och en i sin bur)

18.05.2016 kl. 15:09

kära läsare, jag har nu en tid varit stödperson åt en mentalt handikappad person och det har igen fått mig att tänka på det här samhället och hur det stenhårt placerar oss i fack och försöker hantera oss effektivt och ekonomiskt på det viset. när jag prata om n.n. (som vi kan kalla hen jag är stödperson åt här) med min vän som bor på landsbygden konstatera han att man där kanske inte skulle ha sett honom som lika handikappad.

n.n. kanske skulle ha varit det där barnet till storbonden som inte övertar gården men som bor i ett angränsande hus och hjälper till med de enklare, mer fysiskt krävande sysslorna. förr i tiden skulle hen säkert ha kunnat jobba med en massa mer grova sysslor och hen skulle säkert ha uppskattats för sitt vänliga sätt och glada humör, om än man kanske skulle ha skämtat lite grovt om hen och kallat hen för dumbom ibland.

n.n. skulle ändå ha varit en mer levande del av samhället. inte utpekad som annorlunda och alltid lite utanför. och aldrig riktigt hemma nånstans eftersom hen är lite skarpare än många av de andra mentalt handikappade så att hen måste vara medveten om att hen inte riktigt är som dem heller. men det är så viktigt att alla vet sin plats så att maskineriet kan snurra på mer effektivt.

förutom alla dom som inte ska veta sin plats så att de istället kan vara marginaliserade och utgöra ett varnande exempel för alla som tänker stiga ut från linjen.

den elaka bloggaren