får man skriva om det här, del 3

kära läsare, för många år sen skrev jag om utlänningars våldtäktsstatistik och konstatera att det inte är en vacker syn när man går och kollar på den. för nån månad sen diskutera jag flyktingsituationen med en kvinnlig vän och konstatera att jag tycker att gränserna måste vara öppna för alla som vill in i landet bara för att mötas av skepsis - kvinnan jag prata med hade själv upplevt en hotfull situation i en invandrartät förort en natt för några år sen och tyckte inte det var lika oproblematiskt.

jag svara: "klart man måste ta det problemet på allvar, men först måste man rädda mänskor till livet, sen måste man göra nånting åt mänskors felaktiga attityder".

jag är ännu av samma åsikt, men frågar mig vad man har tänkt göra åt de här felaktiga attityderna. det har så länge jag har följt med debatten om invandring sagts att problemen förknippade med invandrare (i den mån de finns) hänger ihop med misslyckad integrering. det här under tider då invandrarna har varit ganska få och integreringsmaskineriet har varit någorlunda skalat till den mängd invandrare det finns. nu befinner vi oss i en situation där det sägs direkt ut att det inte finns tillräckligt med proffessionell integrering (språkundervisning i första hand) att tillgå utan man måste börja förlita sig på frivilliga.

så vi har: en situation med massor mera invandrare och på samma gång det som sku vara lösningen på de eventuella problemen (också den obehagliga sexvåldsstatistiken) dvs. integreringen som inte alls hänger med, utan man sätter hoppet till frivilliga ada som ska komma in genom dörren och hjälpa till. jag prata om det här med en person som jobbar med integrering och fråga hen vad hen tycker att lösningen sku vara "mera frivilliga" svara hen och fortsatte:

"fastän man kan tänka av kärlek till sin nästa att man också kan låta bli att klä sig i bikini framför ögonen på frustrerade unga män från en främmande kultur, så ska det ju inte vara så att man ska måsta ändra hur man beter sig". men tanken finns redan där. att skylla på offret.

den elaka bloggaren
Publicerad 26.11.2015 kl. 17:27

bakom varje framgångsrik man... (om kärlek och vänskap slösad på vidriga män)

kära läsare, jag kom att tänka på vilken enorm mängd energi som går in i att älska nån och vilken enorm skillnad det är om det är en bra kärlek eller en destruktiv. om det också kommer tillbaka och bygger upp en eller om det försvinner i ett mörkt hål av egoism och kyla.

bakom så väldigt många framgångsrika män finns en kvinna som har pumpats tom på självuppoffring därför att hon i decennier trodde att han bara behövde satsa mest på karriären nu - för familjen och barnens framtids skull naturligtvis - och att det var hennes uppgift att ge honom allt det stöd och den kärlek han behövde.

jag såg en profilbild på facebook på en av min fars äldre vänner, en av de som var med och byggde upp honom till den högsta chef han sen blev, bara för att lämna alla sina gamla vänner bakom sig. bakom varje framgångsrika man finns också slutanvända män som trodde att det var en ömsesidig vänskap, ett lika starkt band, men inte förstod att det de gav honom bara försvann i den starkares och kallares egen framgång.

och sen tänker jag på alla dom stackare som verkligen förtjäna den här värmen och kärleken men inte såg ut som vinnare i ungdomen, som blev stötta och blötta i sina försök att komma ut ur uppfostringsmaskineriet, hemmet med den kalla stämningen t.ex. eller skolan med den hårda gruppdisciplinen, och som inte drog på sig de hängivna vännerna och den stora kärleken. som tog till drogerna, blev psykiskt sjuka eller dog.

och jag önskar så innerligt att jag eller nån alls kunde göra nån skillnad för dem nån dag.

den elaka bloggaren
Publicerad 24.11.2015 kl. 11:10

om varför parisattacken måste kontextualiseras

kära läsare, jag märker att när nånting som sånt som parisattackerna händer så sker två saker i some: den stora massan stressar för att hänga på rätt meme för att visa sympati. det kan vara "pray4paris" (en helt bisarr meme om man tänker på att attackerna just var religiöst motiverade) eller förstås att sätta franska flaggan som profilbild (vilket är bisarrt med tanke på att frankrike är en stat som för krig och vem vill nu stöda det?).

sen är det dom där några besserwissrarna, mig själv inräknad, som kontextualiserar det som har hänt. det dör massor med bruna mänskor varje vecka i olika terroristattacker - varför sörjer vi inte dem?

well, det är helt enkelt bara en så otroligt legitim fråga. det dog 220+ ryssar i en terrorattack mot ett flygplan två veckor före paris och det var inga enorma sympatiutbrott i åtminstone mitt nyhetsflöde då. för det var utanför det egna reviret. och det handlar bara om revirtänk - den här attacken träffade det egna reviret, västeuropa.

kalla det sen vad som helst - identifikationsfaktorn osv. identitet = vi/dem = revir.

den elaka bloggaren
Publicerad 18.11.2015 kl. 14:42

terrorattacken i medelhavet dygnet runt

kära läsare, 3400 flyktingar drunkna i medelhavet år 2014 och antalet kommer antagligen att vara mycket större i år. det är alltså typ 10 per dag. ett paris varannan vecka.

varför är det inte terror att underlåta att hjälpa de här mänskorna i trygghet på nåndera sidan av medelhavet? visst - jag kan tänka mig att ansvaret är större när man trycker på avtryckaren på ett vapen än när man bara tittar åt andra hållet när barn drunknar, men det är inte särskilt mycket större, bara lite.

så varför är det inte terror? ofrånkomligen har det ju - och garanterat avsiktligt så - den effekt som terrorism vill uppnå: en avskräckande verkan. "tro inte att du så där bara kan ta dig till europa, det är stor risk att du och dina barn drunknar".

så varför är det inte terror? därför att det är erkända stater som gör det och då är det inte terror, då är det bara världspolitik.

den elaka bloggaren
Publicerad 16.11.2015 kl. 11:45

äcklet efter farsdan

kära läsare, jag kom nästan undan utan att kommentera denna den mest skenheliga festdagen i året, men jag kunde inte. jag satt i bilen med en vän på eftermiddan på farsdan, medveten om att när bilfärden var över måste jag ringa min far och säga dedär lögnaktiga orden ”grattis på farsdan” och min vän tänkte nästan krocka bilen eftersom hen kände sånt obehag över att måsta gå på farsdagsmiddag när vi väl var framme.

och det vidriga flödet på facebook, nån som skriver ”grattis till alla pappor <3” etc. det är viktigt att notera följande: det finns inget tårdrypande alls i att arten mänska lever vidare genom att representanter från vardera kön befruktar ett ägg som växer upp till en mänska. man gör inget storslaget om man befruktar en kvinna och sen ser till att ens egna gener överlever till vuxen ålder.

lite helvetes många pappor gör betydligt mindre än vad som kan krävas av dem i form av att engagera sig i sina egna geners överlevnad till vuxen ålder särskilt när det gäller den emotionella sfären, men också i väldigt många fall den rent fysiskt/ekonomiska sfären (genom att inte vara där och betala så lite understöd de bara kan). lite helvetes många pappor bidrar till sina geners fortlevnad främst genom att göra livet sämre för frukten av ens fortplantning, än om han bara hade försvunnit direkt ur barnet och moderns liv.

men jo, fortsätt med era <3:an bara.

 

den elaka bloggaren
Publicerad 13.11.2015 kl. 10:53

den fantastiska teaterkritikdebatten

kära läsare, eftersom ett stående ämne här på bloggen (här, här, här och här) är hur illa jag tycker om teatern som konstform (särskilt för att det är ett kulturområde där man har höjt utbrändhet och maktövergrepp från förmannen/regissörens sida till ideal) är jag väldigt road av att se att det var en regissör och skådespelare som starta debatt om teaterkritik, att kritiken borde vara mer positivt inställd till teatern och idka marknadsföring istället för det som namnet också anger: kritik.

tack och lov visar det kanske på att det finns andra också som tycker att den konstformen bara har tappat greppet. för det är ju om och om igen konstaterat att mänskor som mår illa på sitt jobb gör ett sämre jobb än sådana som mår bra. så inte konstigt att teaterkritikerna, som ju ändå försöker vara kritiska utomstående betraktare (istället för marknadsförare), märker att det står illa till, även om den enskilda kritikern kanske inte tänker på det som nånting som gäller hela teaterfältet.

enehielms text blir då en sorts omvänd meta-analys av teaterfältet. det är dålig teater som produceras, eftersom de som gör det helt enkelt mår illa (min förklaring till orsak, meta-analysen bara konstaterar att det görs så dålig teater att producenterna önskar att kritikerna sku börja ljuga). i bästa fall lyckas kritikerna med att avskräcka publiken och teaterfolket får börja tänka om, ordentligt.

 

den elaka bloggaren
Publicerad 12.11.2015 kl. 11:01

är framtiden ett potatisland?

kära läsare, för en vecka sen åt jag lunch med en företagare från norra österbotten som just hade varit i litauen och installerat it-system i en ny fabrik där. fabriken hade köpts upp av ett finskt företag som nu flytta sin produktion dit ner för att det är billigare så. det påminde mig om rekkakusken jag prata med för ett år sen som berätta om när han var med och frakta en hel fabriks maskiner ner till ett låglöneland i gamla östblocket, den monterades ner i finland och kördes iväg. inte för att vi inte är innovativa i finland eller vad det är dom säger.

utan för att det finns ställen där det är billigare för att folk har sämre löner och är fattigare och för att de som äger företagen inte är de samma som jobbar på dem (vilket ju borde vara en självklarhet om vi sku leva i en ekonomisk demokrati).

idag prata jag med en annan it-företagare (massor av dem överallt) som berätta om en kompis som är den sista som jobbar kvar på en firma som har sålt hela sin produktion till indien. han sysslar med att lära ut det sista som finns att veta om företaget åt de nya indiska arbetstagarna. ”vad ska finland syssla med i fortsättningen?” fundera vi på och jag konstatera att de som inte ännu äger ett potatisland borde skaffa sig ett snabbt nog.

precis som i ryssland när sovjet kollapsa. enligt all ekonomisk logik borde folket ha svultit ihjäl under de år då inget funka. men de var redan vana med att inte lita på det moderna samhället och odla sin egen mat ute i förorterna. gissar att vi går precis samma väg.

den elaka bloggaren
Publicerad 04.11.2015 kl. 14:11

psykvården som förtryck

kära läsare, jag fortsätter lite med tankarna från seminariet jag var på. jag berätta att majoriteten av de förmän som deltog där analyserades som snälla och lydiga. psykologen som också föreläste om gruppdynamik berätta hur man ska hantera missnöje underifrån: man sku lyssna på den underordnade, sen säga nåt som visar att man förstår den och sen känner sig den underordnade hörd och man kan fortsätta med business as usual.

min far som gick på ledarskapskurser på 80- och 90-talet berätta att på den tiden var rådet att man sku strunta i vad den underordnade säga och köra på bara. ”det går några månader och sen vänjer dom sig med beslutet”. i princip är det precis samma sak man lär ut nu, men antagligen anpassat för att skapa mindre friktion, få hjulen att snurra effektivare och spara på både förmannens och den underordnades psykiska ork. man låtsas lyssna sen kör man på som förr och den underordnade vänjer sig ännu snabbare.

det fick mig att tänka på samhället som helhet. man har ju infört en hel yrkesgrupp för att höra på de underordnades/befolkningens klagan och sen säga nåt förstående så att de känner sig hörda och sen gå vidare som förut, utan att deras klagan har lett precis nånvart. förutom att de kanske lyckas tala till sig lite droger. eller å andra sidan blir påtvingade droger om de inte nöjer sig ändå.

den elaka bloggaren
Publicerad 01.11.2015 kl. 13:18

den finska friheten

kära läsare, jag prata igår med en rysk vän om hans vänners visum till finland, och hjälpte honom översätta den officiella inbjudan som de behöver. hans bror som är arbetslös skulle också komma till landet och för honom måste han kunna bevisa att han själv kommer att försörja honom när han är i landet.

det fick mig att tänka på en tid för femton år sen när jag gick från vasa till tammerfors längs med landsvägen. jag berätta åt min ryska vän om hur jag blev stoppad av polisen om och om igen, och hur jag då måste bevisa åt dem att jag hade tillräckligt med pengar för att köpa mat och betala för husrum (jag sov utomhus, men det visste inte dom, förutom i kurikka där jag blev kastad i butkan för att ha sovit på fel ställe).

"hur är det möjligt i finland, har ni inte rörelsefrihet?" frågade han.

jag undrar hur det sku gå idag om jag gjorde om den promenaden, skulle det finnas lediga polispatruller för att kolla att jag hade tillräckligt med pengar, eller skulle dom måsta priorisera annat. skulle jag få gå längs med landsvägen för att jag är vithyad, vad om jag var mörkhyad? skulle alla bara räkna med att jag är psykpatient på öppenvården och hålla sig borta?

den elaka bloggaren
Publicerad 28.10.2015 kl. 17:29

"vi följde bara order"

kära läsare, beklagar att jag inte har skrivit nåt på en tid (jag är antagligen den enda som känner sorg för det). förra veckan var jag några dar på ett seminarium i ett stort, tomt hotell ute i skogen och där träffa jag bl.a. en hel del mänskor som jobba som förmän inom social- och hälsovården. mestadels femtioåriga kvinnor som berätta om hur deras främsta arbetsuppgift är att få sina underlydande att acceptera att de helt enkelt måste göra ett sämre jobb för att hinna med den ständiga förkortningen av tiden man får använda på varje patient eller klient,

”inte är det ju min uppgift att föra vidare deras klagomål till mina egna chefer, inte är jag ju nån förtroendeman heller” och ”högsta ledningen ser ju bara till resultatsiffrorna, inte kan de börja höra på vad mina underordnade säger, det är inte deras uppgift, de måste ju se till sina siffror!”.

seminariet gick ut bl.a. på att analysera oss psykologiskt och det hela kändes väldigt åttiotals med psykodraman och sånt. vi fick facit av psykologen som hade gjort analysen och det visa sig att majoriteten av förmännen från social- och hälsovården tillhörde kategorin (ännu ett psykologiskt test, ännu en viss mängd kategorier) som lättast kan beskrivas som snälla och lydiga. snälla och lydiga tanter som såg till att alla under dem bara accepterar att nu blir det riktigt jävligt dåligt, banne mig.

i nåt skede under de oändliga föreläsningarna markera jag och sa: ”men inte kan ju förmannens uppgift bara vara att föra neråt orderna uppifrån, nog måste ju förmannen också föra uppåt klagomålen från sina underordnade, hur ska annars de högsta cheferna nånsin får höra dem?!”. det blev tyst i salen, man kunde ha hört en knappnål falla på plastmattan. sen räckte en tant upp sin hand och sa att hon höll med.

 

den elaka bloggaren
Publicerad 26.10.2015 kl. 11:48